varför?

min pappi är sjuk- han ligger för döden.
han kan ha ett par dagar kvar, han kan ha flera månader. det är det ingen som vet. inte ens läkarna kan/vill/vågar säga det. det är en omöjlighet.

vad gör man i en sådan här situation?
jag är nitton år, väldigt kär i min blivande sambo, har ett jobb som jag älskar, har fler vänner än någon kan önska, jag tycker äntligen om den jag är efter många års kämpande och min pappi kan vara död imorgon.

jag ångrar så mycket jag gjort.
jag klagar på bagateller, jag vill stjäla allas uppmärksamhet o gör saker som jag inte själv förstår.
men idag har jag förstått att imorgon kan vara din sista dag o att man inte förstår vad man har förrän man mister det. jag har inte mist min pappi än, han ligger där i sängen när jag kommer hem. men samtidigt är det inte han, min hjälte som fixade allt. han kunde laga de största av saker med de minsta av verktyg. han kunde allt, visste allt o hade alltid en lösning på saker. han sa alltid " det här får vi ta o modifiera" o så var det fixat. han har varit min livlina i nitton år, o att nu se honom ligga där i sängen helt hjälplös gör mig helt förtvivlad. hans liv borde inte få sluta här, såhär. han om någon är värd ett värdigare slut. han har kämpat o slitit i hela sitt 61åriga liv. han har klättrat sig till en dröm som är så nära att bli uppfylld, då någon djävul drar undan mattan för honom. varför kunde inte han o mammi få gå i skeberg o pensionärat tillsammans tills de blev riktigt gamla? varför skulle det bli så här?

han hann med otroligt mycket han, min pappi. jag kommer att beundra den mannen så länge jag lever.