moving on.

det är två år o åtta månader sedan far gick bort. det är en lång tid i min värld o samtidigt kan jag inte förstå att det har gått så fort. det känns inte längre som igår han låg snarkandes på soffan med fötterna i kors o ena armen över ansiktet, men det känns fortfarande som att det bara vore någon dag sedan...

det har hänt väldigt mycket sen han lämnade oss, inte bara för mig själv utan för varje enskild person i vår familj men också för oss som familj i helhet. sen far gick bort så har familjeantalet ökat rejält då alla vi ungar hittat varsin respektive o det dessutom har tillkommit två små knoddar o ytterligare en är på väg. från att ha varit en relativt liten familj bestående av fem personer o en vovve så blev vi hur många som helst. för i o med att de tre respektive anslöt till familjen så följde det fler efter, det är svärmödrar, svärfädrar, mågar, svägerskor o övrig släkt o vänner. tänk om far fått varit med. han var aldrig någon översocial typ, o kallprat det förstod han inte meningen med men han hade gillat det. han hade älskat o se oss som de vuxna människor vi är idag. men nu är han inte med, o kommer aldrig att vara (självklart är han alltid med oss i hjärtat o tankarna, men i detta fall menar jag i fysisk form). det är en stor sorg för mig, att han aldrig kommer att vara med. inte på mitt bröllop, inte när mina barn föds, aldrig mer en regnig dag i garaget eller strosandes på någon veteranmarknad någonstans i dalarna.

jag vill inte gärna visa det utåt men jag gråter. jag gråter, jag är ledsen, jag är arg, jag är förbannad, jag sörjer o inte minst så minns jag. jag minns alla de glada, trevliga stunder vi fick tillsammans o jag kan riktigt skratta åt allt tok han hade för sig.
ibland kommer frågan, har jag kommit över min fars död?
o svaret är enkelt, jag kommer aldrig komma över hans död men jag har accepterat att han är borta o vad som hänt. jag har förstått att det är som det är o går inte att göra ogjort, att fundera på hur det kunde ha varit om han hade fått vara frisk är bara att ödsla med den dyrbara tid jag har. jag tar lärdom av det hela att man vet aldrig vad som står bakom hörnet, men det är ingen idé att fundera på det heller. det är bara att leva så gott man kan, när man kan det...

det är dags att gå vidare, jag på mitt sätt, bror o syster på sina sätt o mor på sitt. vi har alla samma rätt att vara lyckliga, o så länge vi är lyckliga, sams o snälla mot varandra så kan jag inte säga emot det man väljer att göra. med det sagt så menar jag inte att det inte kommer att vara jobbigt i framtiden, det kommer att dyka upp saker som är enormt jobbiga. men vi har alla ärvt fars envishet o bestämdhet så vi kommer klara det galant. o som far kanske skulle ha sagt; "sitt int bara där å uggla!"

skorpan