äntligen.

äntligen är det vecka 31. här i dalarna innebär det Classic Car Week- en hel vecka med nostalgi, bra musik, fina bilar o massor av underbart inspirerande människor. jag älskar det.
det är första dagen idag, det är min namnsdag, solen skiner o jag känner lättnad. det är denna vecka som jag alltis längtar till, hela året. det är veckan då jag får känna mig fri, trots en späckat schema. men det är ju bara roliga saker :)

idag: namnsdagsmys med mammi, storasyster o mommo.
ikväll: The Baseballs i Dalhalla med mamm, storebror o ett helt gäng.

imorgon: ledig dag med nisse, crusing på kvällen - årets dag!

onsdag: John Lindberg Trio på Bowlingen.

torsdag o fredag: jobb... men hoppas att jag kan ta mig till rättvik på kvällen!

lördag: marknad- hela dagen.

söndag: helt fri :)

det är så mycket mer jag vill hinna, men vi får se vad som hissn med!! så varför sitter jag här? hajdå då!

respect.

idag är det 18 månader sen jag o min pojke blev ett par. arton månader, jag måste känna lite på det. det är en lång tid, o det har hänt så oerhört mycket under denna långa men ändå korta period. jag vill inte kalla det period, för det är det inte. en period är någonting som någongång går över. det här går inte över. min kärlek för honom växer ju mer jag lär känna honom o de runt omkring honom. ju mer jag får se, känna o prata med honom ju mer vill jag att det ska fortsätta. samtidigt som min kärlek växer så växer äen min respekt, för utan respekt så blir det inte bra.

han jobbar ikväll, han är förhoppninsvis hemma inom en timme. det står en glasvas med prästkragar på köksbordet åt honom tillsammans med en liten lapp ;
jag är inte jag utan dig. du är min stora kärlek o jag älskar dig.

hur kan en toppendag vända så snabbt?

jag vet vem jag är när jag är med dig.

här sitter jag. ljuset från datorn är det enda som syns, melissa horn flödar ur högtalarna o klockan är alldeles för sen. min älskling är på crusing i falun o han kommer nog inte hem än på ett tag. nu jobbar jag mycket o imorgon ska jag upp tidigt för att hjälpa storebror med snickerier.

det blev en söt/salt kväll ikväll, söt av kärlek o salt av tårar. mitt huvud lyssnar inte på hjärtat o jag kan inte förstå varför. jag älskar men kan inte lita tillräckligt på mig själv för att tro att jag kan bli älskad tillbaka. varför skulle någon älska en sådan som mig?
jag har hittat Honom med stort H. han som gör mitt hjärta mjukt o mitt leende starkt, han som tycker om mig även om jag har oborstat hår o orakade ben. o jag tycker om honom, oerhört, obeskrivligt jättemycket.

tårarna tar mig genom saker som jag egentligen inte vill veta av. men det gör mig bättre.

ibland blir jag avundsjuk på människor, på par, personer o händelser. kan jag inte bara var glad för det jag har istället? för det jag har är bättre än jag kunnat önska mig.

nu är det valborg, vi har sexton månader, nils är ledig o jag ska snart åka till jobbet. nils har fått en fast heltidstjänst o det står tre rosor åt honom på bordet när han kommer hem. jag älskar.

det är min dag idag.

det är min dag idag.

jag lyckades att släpa mig upp ur sängen vid åtta imorse o det är jag stolt över! jag var äckligt trött men pallrade mig iväg till yogan som vanligt. med det var inte rikigt vanligt, isället för att göra ett pass o gå hem så gjorde jag två. det första var mer fysisk yoga medan det andra var medicinsk yoga, vilket var något nytt för mig. det var bra, skönt, avslappnande o nu äter jag banan o ska hoppa in i duschen innan jag gör något som jag inte vet. vi börjar med att äta mer o läsa tidningen så får vi se vart det leder. ikväll är det i alla fall asitisk kväll på gästis med trevliga vänner om jag har förstått allt rätt.

iår stötte jag på sofie på konusm o det var väldans trevligt!

fylld av saknad.

jag, mamma o ludde har varit hos mommo idag o firat lillkusin som fyller elva idag, grattis moa!!
nu är jag o ludde hemma hos mig o han ligger lugnt ute på balkongen, väntandes, vaktandes. nisse är på väg hem, jag saknar honom faktiskt litegrann. han är obeskrivligt bra o jag älskar honom. nu får han faktiskt ta o komma hem, så vi hinner ta en tur till insjön innan de stänger.




igår var jobbig, pappis sten hade kommit på plats o syster, bror o jag åkte dit för att se. tårarna brände innanför ögonlocken men jag ville inte släppa dem, jag vet inte varför o det gör mig sur. jag vill också kunna gråta en skvätt som mina syskon men jag orkar inte, det tar liksom stopp. jag kände mig alldeles iskall, hård o hemsk där jag gick brevid bror o syster som om jag inte brydde mig. men det gör jag! hoppas att ni kan förstå det.
när de åkte hem så valde jag att gå hem o då kunde jag inte hålla emot längre, tårarna forsade o jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. till slut hittade jag en bänk där jag kunde sitta o lugna ner mig lite innnan jag fortsatte den, vad det kändes som, otroligt långa vägen hem. vägen verkade inte ha något slut, det fanns inget mål o allt kändes hopplöst meningslöst, vart skulle jag gå o varför? pappi fanns ju ändå ingenstans. väl hemma hittade jag in i nisses varma famn o han fick mig lugn. älskade nils, vad skulle jag göra utan dig? jag vill inte veta.

baka, baka liten kaka.

jag o ludde väntar på att gå ut en sväng o möta mammi på noret, vi har en hel del på agendan idag. vi ska:
-returnera en skärmbreddare
-åka till insjön o clas ohlson
-handla mat
-åka till skeberg o fortsätta bakningen*
-laga mat till oss o storebror

sen är det lugnt tills nisse hämtar mig ikväll :)


*bakningen. jo syster fyller år på söndag så på lördag ska vi ha ett storkalas för henne i skeberg med familjen o gänget. hon önskade sig ett kaffekalas med prinsesstårta o massa kakor så mammi o jag har fullt upp, men roligt är det! men det är lite av en hemlis så syster få inte veta allt än. hihi.

det är en bra dag idag.

let it rain.

solen skiner idag igen, den skiner alldeles för starkt. jag vill stanna inne men känner ett riktigt tvång att gå ut i det fina vädret. jag vill inte. jag vill inte visa mig för någon, träffa någon eller se någon. jag vill sitta i ett mörkt hörn o bara gråta, men soler ställer till det för mig.

vi satte ner pappi i marken i söndags. mamma tände ljus o ställde dit påskliljor o det var fint.jag orkade inte, jag vände mig bort o ville bara gå. jag orkar fortfarande inte, jag vill inte. det som gick så bra förut, men jag antar att en dag så kommer allt ikapp.

posten kom just o tidningen Nostalgia ramlade in. en nostalgitidning som pappi fick mig att börja läsa o som jag fick prenumeration på av mammi. jag har inte läst den på flera månader o nu är den adressändrad hit. har bläddrat igenom den o har redan sett att det var något skrivet om Ford Anglia, den bil som pappi hade när han träffade mammi. jag ska nog försöka läsa den idag.


kom tillbaka pappi!

minnen är minnen o de lever i hjärtat.

trötta ögon.

nu har jag jobbat klart, så nu är jag ledig i lite drygt en vecka. eller ledig o ledig, jag har nästan kalendern full. det är möte på arbetsförmedlingen, massage, hundtvätt, två yogapass, tvättid o på söndag ska vi sätta ner pappis urna.

det bästa är att jag inte har någonting på kvällarna (förutom ett yogapass med Malin Berghagen) o min pöjk jobbar lunch hela veckan, dvs: vi har alla kvällar tillsammans i en hel vecka!! det som också är roligt är att jag bara har roliga saker inplanerade, förutom urnnedsättningen då... men det känns bra, det känns som att det blir lite som ett avslut, nu är det bara minnena kvar. jag vet att många tårar kommer att fällas en lång tid framöver o det är inget jag kan ändra på o inget som är konstigt, min pappi är ju faktiskt död. det känns fortfarande konstigt att säga (skriva) det, har inte riktigt vant mig vid tanken än tror jag...

hockey idag, LIF - Rögle. det blev förlust med 3-4, leksand var ganska värdelösa (som vanligt??) o jag gjorde bara ett kort besök hos mammi innan jag gick hem o satte mig här. pöjken med vän var där o ölade o nu har även de vandrat hem. så vi ska väl snart ta o skjutsa hem vännen till siljansnäs. hoppas vi missar hockeytrafiken med råge o att det inte är alltför halt o slirigt.
vi åker försiktigt.

sail on silver.

jag har ont i huvudet, väldigt ont. det har varit så i några dagar nu, kanske är det vädret kanske är det att jag över lag inte mår jättebra. jag vet inte.

har ganska mycket i kalendern nu ett tag känns det som, med allt vad det är. jobbar varje dag den närmaste veckan men sen går jag på påsklov. har inte bestämt mei om jag ska leta något extrajobb under tiden eller om jag bara ska vara ledig. avgör det när lönen o den tiden kommer.

ihop-plocknings-time!

livet som lantis.

efter en tripp till den stora staden med tjejorna så är jag äntligen hemma. åter hemma i lugnets vrå o trygghet, men också tomhet. men han kommer hem ffrån jobbet snart hoppas jag.

trippen var lyckad med underbart god mat på mysiga Faros o Grease på Göta Lejon. showen var dock för mig en besvikelse. det var för vulgärt, segt o hade förlorat den där riktiga 50-talskänslan som är så viktig för mig. tacka vet jag The Buddy Holly Mysical, det var grejer det!

väl hemma är jag helt färdig, vi strosade bara runt på stan i kanske två timmar igår men med alla dessa männsikor så har jag varit med om mer än jag är van vid. det är bara att konstatera, jag är en äkta lantis! (and i'm proud to be).
det var oerhört roligt flickor, men nu väntar vi ett år igen till nästa gång :)



jag gråter en skvätt då jag ser på mina bilder o påminns om att en del av min tomhet alltid kommer att vara kvar.


förresten, jag ska bli faster.

sunny, sunny day!

det är en exakt lika solig vinterdag idag som igår, den enda skillnaden är att idag är en uppåt-dag! jag vaknade pigg o har precis gjort mig i ordning för att åka till rättvik för en lunchdate med mammi. en liten promenad i centrumets solsken kan det nog också bli.

lite av det dåliga från igår är på väg att lösas, men kanske inte allt. inte än.

nu kommer min älskade mammi!

sunny day.

det är en sån där neråt-dag idag. trots att solen skiner o det är vårkänslor i luften.jag har inte nåt vidare flyt nu för tiden, saker går sönder o tappas bort. o då menar jag inte att jag tappat några små glas i golvet eller så, jag menar saker som kostar pengar o som jag tagit ansvar för. jag hör hur min pappi sitter bervid o bara skakar på huvudet; att du aldrig lär dig!
jag lär mig aldrig, jag har alltid haft en hopplöst slarvig sida o tycks aldrig bli av med den. senilsnöre o midjeväska kanske bör bli min melodi framöver.

i alla fall så tänker jag börja leta jobb, eller åtminstone möjligheter till jobb o kanske utbildning men jag säger inte att jag ska sluta där jag är -jag älskar det! (bara inte just nu)

imorgon kommer storebror o borrar o skruvar åt oss i vår nya lya. äntligen ska lampor o dyligt komma på plats. nu är det omladdning inför jobb som gäller.

just pretend.

begravningen var underbar. hur nu en begravning kan vara underbar....
men det var den.
kistan, musiken, texterna; pappi hade gillat det.
att sen få avsluta dagen i skeberg med de bästa av människor var precis vad jag behövde. men nu ska vardagen klaras. jag är oerhört tacksam över att jag o Nisse ska flytta så jag har något att vila tankarna på. pappi var glad att vi skulle göra det, det är bara hemskt att han inte ens fick se vart vi tar vägen.

är i lägenheten o städar ur för fullt. jag plockade o torkade ur alla köksskåp, tömde garderoben o skruvade tillslut ner hyllorna som jag o pappi satte upp. tankarna flög o det slog mig att han aldrig kommer att skruva upp en hylla åt mig mer, jag kan inte fråga o be honom om hjälp jämt o ständigt som jag alltid gjort. därför blev det ganska tugnt o ta ner dem, det va som om pappi fanns i hyllorna. det låter inte så knasigt tycker jag, för pappi finns i allt. men samtidigt är det först nu som jag mäerker att han inte är här. jag kommer aldrig mer hitta honom ute i garaget eller liggandes på soffan med ena armen över ansiktet o fötterna i kors. jag gråter, oj som jag gråter men ändå på något sätt så känner jag mig stark. jag känner en tom styrka eller en stark tomhet? jag vet inte.

nu ska jag fortsätta städa.

älskade pappi.

min pappi finns inte mer.

alla frågar hur det är, hur de kan hjälpa. men det finns inte mycket någon kan göra, för ingen eller inget kan ge mig min pappi tillbaka. hur känns det? tänk själv, hur känner du vid tanken på att aldrig mer få se, känna, höra eller ens få prata med din egen pappa igen?

det är så det känns. det går inte att beskriva.

jag vill bara gömma mig, bli osynlig så att ingen ska kunna se mina tårar som rinner. jag vill bli så liten igen att jag bara kan krypa upp i mammis famn där inget ont kan ske, ta min nalle o inte förstå vad som händer så att jag inte behöver ta itu med det. jag vill öppna fönstret o bara skrika, att någon måste väcka mig ur denna helvetiska mardröm för det är inte ett dugg roligt.

om ni vill hjälpa?
krama mig.
ni behöver inte säga någonting, bara lyssna om jag har något att säga o krama sen om mig. det är det ni kan göra o det som jag behöver.


Dina andetag har tystnat,
ditt hjärta slår ej mer
men stjärnorna fortsätter gnistra
och snöflingor faller ner.

Och vinter skall bli till vår,
sommar skall bli tilll höst
och varje dag kommer vi sakna din kraftfula röst.

Men alltid finns du med oss
i skog, i mark, i hus
Du finns i våra minnen
och i trädens trygga sus.

Och vi säger inte farväl,
vi säger då ses vi sen!
och när våra härtan stannat
så träffas vi igen.

jag kommer alltid att älska dig pappi!
jag saknar dig.