just pretend.

begravningen var underbar. hur nu en begravning kan vara underbar....
men det var den.
kistan, musiken, texterna; pappi hade gillat det.
att sen få avsluta dagen i skeberg med de bästa av människor var precis vad jag behövde. men nu ska vardagen klaras. jag är oerhört tacksam över att jag o Nisse ska flytta så jag har något att vila tankarna på. pappi var glad att vi skulle göra det, det är bara hemskt att han inte ens fick se vart vi tar vägen.

är i lägenheten o städar ur för fullt. jag plockade o torkade ur alla köksskåp, tömde garderoben o skruvade tillslut ner hyllorna som jag o pappi satte upp. tankarna flög o det slog mig att han aldrig kommer att skruva upp en hylla åt mig mer, jag kan inte fråga o be honom om hjälp jämt o ständigt som jag alltid gjort. därför blev det ganska tugnt o ta ner dem, det va som om pappi fanns i hyllorna. det låter inte så knasigt tycker jag, för pappi finns i allt. men samtidigt är det först nu som jag mäerker att han inte är här. jag kommer aldrig mer hitta honom ute i garaget eller liggandes på soffan med ena armen över ansiktet o fötterna i kors. jag gråter, oj som jag gråter men ändå på något sätt så känner jag mig stark. jag känner en tom styrka eller en stark tomhet? jag vet inte.

nu ska jag fortsätta städa.

älskade pappi.

min pappi finns inte mer.

alla frågar hur det är, hur de kan hjälpa. men det finns inte mycket någon kan göra, för ingen eller inget kan ge mig min pappi tillbaka. hur känns det? tänk själv, hur känner du vid tanken på att aldrig mer få se, känna, höra eller ens få prata med din egen pappa igen?

det är så det känns. det går inte att beskriva.

jag vill bara gömma mig, bli osynlig så att ingen ska kunna se mina tårar som rinner. jag vill bli så liten igen att jag bara kan krypa upp i mammis famn där inget ont kan ske, ta min nalle o inte förstå vad som händer så att jag inte behöver ta itu med det. jag vill öppna fönstret o bara skrika, att någon måste väcka mig ur denna helvetiska mardröm för det är inte ett dugg roligt.

om ni vill hjälpa?
krama mig.
ni behöver inte säga någonting, bara lyssna om jag har något att säga o krama sen om mig. det är det ni kan göra o det som jag behöver.


Dina andetag har tystnat,
ditt hjärta slår ej mer
men stjärnorna fortsätter gnistra
och snöflingor faller ner.

Och vinter skall bli till vår,
sommar skall bli tilll höst
och varje dag kommer vi sakna din kraftfula röst.

Men alltid finns du med oss
i skog, i mark, i hus
Du finns i våra minnen
och i trädens trygga sus.

Och vi säger inte farväl,
vi säger då ses vi sen!
och när våra härtan stannat
så träffas vi igen.

jag kommer alltid att älska dig pappi!
jag saknar dig.