alla frågar hur det är, hur de kan hjälpa. men det finns inte mycket någon kan göra, för ingen eller inget kan ge mig min pappi tillbaka. hur känns det? tänk själv, hur känner du vid tanken på att aldrig mer få se, känna, höra eller ens få prata med din egen pappa igen?
det är så det känns. det går inte att beskriva.
jag vill bara gömma mig, bli osynlig så att ingen ska kunna se mina tårar som rinner. jag vill bli så liten igen att jag bara kan krypa upp i mammis famn där inget ont kan ske, ta min nalle o inte förstå vad som händer så att jag inte behöver ta itu med det. jag vill öppna fönstret o bara skrika, att någon måste väcka mig ur denna helvetiska mardröm för det är inte ett dugg roligt.
om ni vill hjälpa?
krama mig.
ni behöver inte säga någonting, bara lyssna om jag har något att säga o krama sen om mig. det är det ni kan göra o det som jag behöver.
Dina andetag har tystnat,
ditt hjärta slår ej mer
men stjärnorna fortsätter gnistra
och snöflingor faller ner.
Och vinter skall bli till vår,
sommar skall bli tilll höst
och varje dag kommer vi sakna din kraftfula röst.
Men alltid finns du med oss
i skog, i mark, i hus
Du finns i våra minnen
och i trädens trygga sus.
Och vi säger inte farväl,
vi säger då ses vi sen!
och när våra härtan stannat
så träffas vi igen.
jag kommer alltid att älska dig pappi!
jag saknar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar